Kapitel 5 - Nicholas

Jag blinkade hårt och upprepade gånger för att skingra haschdimman från bakom mina ögon. Uppenbarligen låg jag i Nicks soffa. En vy jag kände igen, i nittio graders vinkel mot verkligheten. Vardagsrummet gick till hallen som ledde till sovrummet. Härliga Nick hade till och med beklätt soffan med ett lakan och mig med en filt.

Jag försökte röra huvudet, men insåg att det inte var värt besväret. Än.

Så jag slöt ögonen och i väntan på den smärtfria sömnen tänkte jag på min Nick. Min underbara räddare i nöden.

---

Res bakåt i tiden med mig. Rent fysiskt behöver du inte förflytta dig långt. Du skulle kunna ta tåget från Nicks lägenhet. Vi landar i mitt studentrum. Tidsmässigt är det för några år sedan. Innan Nadja. Innan bartenderjobb. Innan basebollträn och slutna rum. Innan vi blev mördare.

Men efter Jenni. Den totala kraschen.

Ju snabbare du kör en bil, desto svårare blir det för räddningsmanskapet att skrapa upp alla delar av dig efter en smäll.

Förhållanden fungerar lika dant. Ju mer intensivt, ju högre varv, ju längre in du slänger dig huvudstupa i kärleken – ju större splitter-radie kan förväntas när allt kraschar. Ju fler oskyldiga åskådare blir lidande. Ju svårare är det att lappa ihop ditt sargade psyke.

Jag var inte någon skön polare, då, den tidpunkten som vi landar i. Jag söp ner mig en gång i veckan och raggade på allt som rörde sig. Jag orkade knappt ta mig till föreläsningarna på mitt första år på universitetet. Jag svepte in mig i mina sårade känslor tillsammans med oljerocken som skyddade mig från höstregnet. Just denna dag hade jag lyckats ta mig till universitetet, och plaskade nu hemåt genom den iskalla vätan. Under armen hade jag ytterligare en ny bok som skulle läsas, analyseras och presenteras.

Litteraturhistoria är inte det jobbigaste man kan plugga, det kan vi lugnt påstå. Jag gjorde det för att jag inte riktigt visste vad annars jag skulle göra.

Mina vänner och Jenni hade alla rullat in på ingenjörsutbildningar. Eller läkarlinjer. Eller något annat som man ”hade någon nytta av” som min goda mor aldrig missade chansen att poängtera. Jag hade väl mest bara velat hänga på, jag ville också vara en del av detta som kallades universitetet. Så jag hittade Litteraturhistoria Nivå 1, lite som ett substitut för arbete.

Efter några månader hade jag inte mycket självrespekt kvar, kan vi också lugnt påstå. Och den lilla uns gnista som fanns där, den tror jag Jenni packade ner när hon rensade ut vår lägenhet på sina saker. Saker som kläder, böcker. Kortet på vår hund som vi hade orkat med i ett halvår. Hon lämnade alla de där ”nödvändiga prylarna”, som bestick, tv, dator, kaffebryggare.

Nödvändiga, visst, bullshit.

Jag frågade samma saker som många andra frågat sin blivande ex-partner. Svaren var ungefär de man kunde förvänta sig. Men hur standardiserat vårt uppbrott än var, så sitter Jennis ord för alltid fast i mina hörselgångar.

Nej, det är inte du, det är jag. Nej, det finns ingen annan. Ja, hans namn är Marcus. Nej, det är inte bättre än det vi har. Ja, det är annorlunda. Nej, vi är inte ett par. Ja, vi har känt varandra ett tag. Nej, vi har inte gjort det än. Nej, jag stannar inte kvar ikväll. Nej, jag vill inte ha en kopp te. Nej, jag vill inte ha en kram. Nej, vi kan inte ses sen. Ja. Jag är säker på det här.

Detta strömmande ur henne medan hon svepte genom lägenheten och stuvade ner det hon behövde i två väskor. När hon stod där i dörröppningen med en väska i varje hand pausade hon, och tittade på mig för första gången, på riktigt. Jag satt på samma stol som jag suttit under hela denna korta och effektiva process. Mitt i vår lilla etta, med en tom kaffekopp i handen. Hon sa inget, men tittade på mig i varje fall. Så sköt hon igen dörren med foten, och var borta. Inte med en smäll, inte i ett yrväder, utan med ett mjukt klickande från väloljade låskolvar.

Sedan var det inte mycket som var kvar. Vännerna valde rätt snabbt sida. Vad hade de att välja mellan, egentligen? Efter ett tag började jag höra talas om middagar jag inte var bjuden på, fester jag inte fått reda på. Parmiddagar.

Jag flydde mer och mer ofta in i den fantastiska pausunderhållning som internet erbjuder. Likt en charterturist hoppade jag genom de enorma världar som kallas onlinespel. Du känner säkert till dem. Det är fantasy-världar, det är rymdäventyr, det är mafia-känslan från femtiotalet. Det är strategispel och det är världar som liksom inte gör något annat än liknar vår egen. Jag var verkligen en turist. Jag laddade hem, skaffade konton, betalade om jag var tvungen. Men kunde inte riktigt hålla uppe intresset någon längre stund.

Så jag surfade vidare. Letade vidare.

Tills jag en dag fastnade på Shockplay. Det var en ordinär flash-sida med en högst ordinär biljard-simulator. Det är inte mer än så – du spelar biljard. Mot ”riktiga” motståndare. Och bredvid bordet fanns ett chattfönster.

Det visade sig att personerna som hängde på sp.com var något av de härligaste som jag träffat. Runt detta enkla spel byggde de turneringar, uppesittarkvällar, ja till och med fester. Jag hade snart spelat och pratat mig genom mina två gratisveckor och var tvungen att betala för att fortsätta. Jag drog upp kreditkortet och funderade i två sekunder.

Det hade ju varit kul. Men samtidigt var det inte allt för enkelt att skaffa sig spelpartners. Ibland fick jag hänga länge i loungen innan någon spelade med mig, grön som jag var. Långsamt började en idé flyta upp i huvudet. De som spelar på sp.com är till 90 % killar…

Jag kryssade i rutan för ”Sex: Female” och fyllde i ett standardnamn för en tjej. Men sedan fastnade jag på nästa ruta: ”Nickname”.

Jag öppnade ett sökfönster, drog hårt på cigaretten och knackade takten med musiken. Ut på nätet, en bildsökning fick upp massa maskeradbilder på tjejer. Där i vimlet av människor jag aldrig skulle träffa såg jag en liten brutta, utklädd till katt med en tomte bredvid sig. Såg söt ut, kanske tjugo. Jag log. En liten nisse-misse. Eller misse-nisse? Jag nynnade med i hiphopmusiken och spånade vidare. En Miss Nisse? Missah Nissah?

Tillbaka till sp.com skrev jag ”Nissa” som handle och log ännu bredare när jag laddade över bilden på katt-tjejen som min profilbild. Nu borde jag få spela utan problem. Boys, come and let me whip you!

---

Så hade den tidiga hösten sett ut. Nu var det snart advent. En avgrund av tid hade förflutit. Snart skulle varenda litet hus vara dressat i ljus. Snart skulle mamma börja höra av sig och fundera på hur kort tid vi kunde stå ut med varandra under julen. Snart skulle jag försöka få tag på pappa och se om han hade tänkt något på denna ”familjehögtid”.

Men inget av detta verkade hända just idag. Jag kom in i lägenheten, slängde snöslaskblöta kläder och skor i en hög i hallen och slängde mig själv i den stora fåtöljen mitt i lägenheten. Jag drog åt mig datorn och tände en cigarett. Här hade jag lämnat ett nystan av fönster öppna ut mot den stora digitala verkligheten. Ska vi se vad som hänt?

Inte mycket.

Mail, chatt, etc verkade i sin ordning. Jag surfade in på sp.com och funderade på om jag hade någon flaska vin hemma.

Pling! Någon som vill spela!

---

<Invitation from Nick the Dick. Accept? Y/N>

Whoha. Låter som precis en person jag vill umgås med. Tja, varför inte?

Nick the Dick> yo! redo för pisk?

Nissa> Hej där! Visst du…

(Jag fattar verkligen inte varför det ska vara så svårt att trycka ner shifttangenten när du skriver på internet? Kom igen! Den sitter ju där precis vid lillfingret, bara å tryck!)

”Nick the Dick” spelade sina turer och textade glatt vidare under tiden. Jag spelade sönder honom rätt enkelt och log och knappade även jag mer och mer i chattfönstret.

Nick the Dick> asl?

Nissa> 20, f, i favoritstolen framför stereon. Själv?

Nick the Dick> var?

Nissa> Neverneverland. Sådär, lite pisk serverat. Det verkar som du förlorade. =)

Nick the Dick> 1 till?

Nissa> Tja, varför inte? ASL?

Nick the Dick> 25, kille, skattkammarön

Nissa> Oh, en pirat! Är du Jack Sparrow?

Nick the Dick> ne fy, han är lite för gay. jag är jacks hetrobrosa!

Nissa> Haha, visst. Då är väl jag Jacks högra hand. =)

Nick the Dick> åhå då är jag jacks tredje ben…

Nissa> *rodnar* Ooooh. I’m off the map now… Here be monsters!

Nick the Dick> haha! men är inte du lite för ung för att känna till fight club?

Nissa> Har äldre brorsor som lärt mig allt jag behöver.

Nick the Dick> luktar incest du ;) har du kläder på dig?

Nissa> Nä men KOM IGEN. Jag som tyckte vi hade det trevligt. Även om jag vinner hela tiden (så, där satt den sista igen) så tycker jag väl att jag kan få en trevlig pratstund i varje fall…

<Nissa has left the game>

(Jag bara älskar att göra såhär. Jag lutade mig tillbaka och rullade lite vin i mitt glas. Fingrade på en cigarett. Föreställde mig denne Nick, en kåt tjugofemåring, som förbannade sig själv och sög det sista ur en öl.)

<Invitation from Nick the Dick. Accept? Y/N>

Nissa> Tillbaka? Men du, fick du inte nog pisk förra rundan?

Nick the Dick> jag ber verkligen om ursäkt för jag är ett mansgrisigt djur och krälar i stoftet framför dina sjuka biljardskillz! snälla piska mig igen?

Nissa> LOL det är lugnt. Sitter och är lite bitter med en flaska vin och sorgsna sånger på stereon. Du får mig att le. Så det är bra! Men inget snusk. Jag kommer inte flasha dig på MSN eller adda dig någonstans heller.

Nick the Dick> får jag rekommendera such a surge. underbara kompisar när det är hårda tider…

Nissa> Nja, lite för mycket hiphop för mig. Nu är det ”In the sun” på repeat.

Nick the Dick> inte hört. dela?

Nissa> Eh? Vad?

Nick the Dick> ah jag ska visa dig. skickar över lite bra listor strax…

Nissa> Under tiden har jag vunnit ytterligare en till. Fan det var nästan sorgligt dåligt. En till?

Nick the Dick> alla gånger!

Och så rullade det på. Långsamt tömde sig min flaska vin samtidigt som jag pratade, skrattade, spelade och umgicks med denne Nick. Vi pluggade i samma stad – något jag inte berättade för honom – och han jobbade vid sidan av studierna med något slags datanördigt programmerings-företag.

När jag loggade in nästa dag hade han skickat över lite musik och lite länkar Nästa dag var vi online samtidigt, och spelade lite och chattade lite mer. Vi pratade om vin och om musik. Vi pratade om regnet som slog ner på fönsterrutorna och om tråkiga föreläsningar på universitetet. Vi pratade om biljard och internet. Vi pratade om äckliga, dubbelspelande personer som sticker mitt i ett förhållande, och bara lämnar dig där.

---

Långsamt började december och årets slut närma sig, och långsamt gick det upp för mig att jag började bli både den alkoholist min mor var och den ensamvarg min far är. Dessa två förebilder verkade liksom sätta sina spår i mitt liv i min lilla lilla lägenhet. Och ju mer jag tog efter mina föräldrar, desto snabbare verkade processen rulla.

Snön kom, och gav mig ytterligare en anledning att sitta hemma. Trots att mina vänner knappt hörde av sig längre och trots att jag gjorde mitt bästa för att undvika skolan så fanns ju alltid internet! SP.com, chattar, forum, mail, musik, diskussioner, nyheter… Ja, det var Världen som strålade ut i mitt rum från den lilla skärmen på den billiga datorn, som jag så stiligt balanserade på ett knä när jag satt i min fåtölj, med en cigg i ena handen och ett glas i andra.

Det var Världen, och det bästa med denna värld var att det bara var att logga ut eller stänga ner när den blev för påträngande.

*pling*

<Nick the Dick is online>

Yes, äntligen! Jag hade direkt gett Nick tillgång till mina nystartade, fejkade konton med Nissas namn på. Jag var nu utrustad med alla sociala funktioner du kan önska dig på internet, och Nick var bara en av mina vänner – men en av de allra mest efterlängtade när han loggade på.

Nick hade verkligen visat sig vara något speciellt. När han kom hem från sina universitetsstudier (i data, men någon konstig inriktning som jag inte fattade vad det var) så satte han sig framför datorn. Där pluggade han och hängde med bland andra mig (eller Nissa, i varje fall… en del av mig själv? eller en ren lögn?) samt jobbade med sitt företag.

Nick the Dick> gomorron babe! how you doin?

Nissa> Det var väl lite väl att ta i klockan sex på kvällen?

Nick the Dick> haha, vaknade för fem sen så för mig är det morgon… svart ute?

Nissa> Jotack, och slask. Skit och skit på varandra. Var ute en sväng på universitetet för att lämna in en recension, har fortfarande inte torkat. Helvetesjävlaskit.

Nick the Dick> fuck du skulle göra något annat. börja göra något riktigt istället. ekonomi eller nåt. det där bara kills you.

Nissa> Ha! Tror inte jag varken skulle komma in eller ut på något sånt! Och till vilken nytta?

Nick the Dick> dra ett företag som jag. levererade projekt idag kl 12 efter 24h kod. du är ju nattkatt katten. borde lära dig koda! :o)

Nissa> Tillåt mig småle. Du får ju fjärrstyra mig bara jag ska göra något enkelt som ladda hem musik.

Nick the Dick> aja. annars?

Nissa> Ah, inte jättekul idag.

Nick the Dick> wassup? trökig dag idag eller?

Nissa> Det kan du fan ge dig på. Var på universitetet trots detta skitväder som sagt. Men kan du gissa vem jag sprang in i??

Nick the Dick> ehe, från ditt humör = ditt x?

Nissa> Jupp. Skithelveteshögen gled över parkeringen när jag stod utanför ingången, hade haft någon udda lektion där. Brukar ju inte vara i närheten av mig i vanliga fall. Tittade på mig och sade något snörpligt om att jag borde sluta röka.

Nick the Dick> sanning visst men shit trist attityd.

Nissa> Mmmm. Jag är så trött på det hela med väder och folk och plugg just nu.

Nick the Dick> dah, glöm skithögen och skaffa någon ny vettja!

Nissa> Visst, kl 6 på kvällen en tisdag? Har aldrig betalat för sex och kommer inte börja idag.

Nick the Dick> hehe – jag har fickorna fulla av cash efter projektet – help me spend it!

Nissa> Tack sötnos men inte idag. Är inte världens trevligaste sällskap men vi höres snart igen!

Nick the Dick> Sure, smell u later, alligator!

---

Jag stängde ner fönstret och suckade. Nick hade snabbt kommit på att vi bodde i samma stad, och sedan dess brukade han inflika små försök till att träffas i nästan varje konversation vi hade. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Den lilla katt-utklädda tjej som han räknade med kunde jag ju inte riktigt leverera till honom.

Men det var fortfarande så himla kul att prata med honom. Jag tömde mitt vinglas. Så hällde jag på ett nytt och funderade om det inte helt enkelt skulle vara bäst att byta kön och namn direkt.

Skulle vara underbart att komma hem till lilla mamma med bröst och pojkvän? Tja, kanske inte.

Men att besöka lilla mamma var snart verklighet. För december avslutas ju som vi alla vet med ett underbart firande av vår räddare och herre. Det är ett knäböjande vid Mammons altare som avslutas med en äkta carneval – ett frosseri i allt som kan erbjudas för att fylla buken. Allt i Frälsarens kära namn. I familjens trygga hamn.

Jag spenderade julhelgen med min kära mor och vissa inslag av släktingar. Den väna modern tittade med stigande oro på glaset i min hand som aldrig riktigt tömdes. Men hon sade inget, för hennes egna besök i skåpet där flaskorna bor har länge varit frekventa. Så vi undvek ämnet, som goda kålsupare gör. Efter tre dagar kände jag att jag gjort min plikt som son.

Sedan drog jag hem genom mellandagarnas snökaos på tåg och bussar. Väl tillbaka i min lägenhet slängde jag väskan i hallen tillsammans med några kassar vin som skulle konsumeras på nyårsfesten.

För det fanns en nyårsfest som var planerad sedan länge tillbaka. Men jag skickade några meddelanden via nät och telefon. Skyllde på sjukdom. Och familj. Och annat som folk kan tycka är helt normala ursäkter.

Efter meddelandena hade gått ut i etern och svaren kommit tillbaka satt jag där.

Det var tyst runt omkring mig. Huset var tömt, studenterna hade dragit hem till de sina eller var på väg till fester någonstans i landet eller i världen, på samma sätt som jag själv borde vara på väg.

Jag tände en cigg och gick omkring. Funderade på vad jag skulle göra nu. Jag öppnade en flaska och lät fylla ett stort glas. Jag öppnade fönstret och lät stora snöflingor göra mig sällskap i lägenheten. Efter en stund ställde jag mig uppe på fönsterbläcket. Ena handen höll krampaktigt i fönsterkarmen när jag lutade mig ut. Andra handen höll lika hårt i cigaretten. Tre våningar upp är inte långt upp. Men asfalt som flyger dig till mötes från tre våningar upp tar slut på det hela, lika mycket som om du vore trettio våningar upp.

Jag öppnade den hand som höll i cigaretten. Jag såg den singla nedåt genom snöyran. Glöden slog i asfalten och spred sig i ett litet, litet fyrverkeri innan den slocknade. Sedan drog jag mig tillbaka med den andra armen. Det var inte riktigt dags för det än, kände jag.

En knackning på min dörr skakade mig tillbaka till verkligheten. Det visade sig vara en granne som likt mig själv hade tagit tillflykt till det tomma huset över helgerna. Han var smal och vältränad och med enorm rastafrisyr som jag kände igen från dansgolven ute på stan.

Han log och frågade efter eld. Han log när han gav mig en joint. Han log när han fick min tändare och min livshistoria och ett glas vin. Han log genom natten när han tog min kuk mellan sina händer.

Det var första gången jag ens tänkt tanken på att leka med en man. Det var inte mer än lek, det var så lekfullt att jag inte ens kunde sluta tänka på hur lätt det var. Min granne visade sig vara en lika förljugen person som jag själv. Han ljög för familj, för vänner, för arbetskollegor. Han ljög om sina beroenden, precis som jag. Endast ett gäng personer som inte kände honom särkilt väl såg honom som han egentligen var, med en joint i ena handen och en naken kille i den andra.

Jag hade i ärlighetens namn aldrig rökt mig genom en hel joint tidigare heller. Men det kändes enkelt att gömma sig från världen just då, just där.

---

Jag vaknade en morgon och kände hur min förut så tomma säng var väldigt trång. Min granne låg där och snarkade berusat. Jag försökte sätta mig upp, och huvudvärken fick mig att tro att jag skulle dö på fläcken.

Jag stapplade ut i den lilla hallen och klättrade över en av min grannes vänner som låg utslagen mitt i min väg mot toaletten. När jag lyckats ta mig in i det lilla privata rummet kräktes jag med en sådan kraft att jag åter igen trodde att min sista stund var kommen.

Efter några minuter, eller kanske en timme, tittade jag upp från handfatet och baddade kinderna med kallvatten. Jag försökte dricka, men vattnet liksom vände i halsen. Jag tittade på min hålögda spegelbild och försökte komma på vilken dag det kunde vara.

De senaste dagarna (veckorna?) hade försvunnit i vinflaskor och min grannes rullade hasch. Jag hade ibland diskat tallrikar så att vi alla hade kunna äta den pizza som personer jag inte kände dök upp med. Min grannes vänner kom och gick. De kom med nya flaskor, nya cigarettpaket och nya påsar. Bilder på personer flöt upp bakom mina ögonlock. En tjej, en kille, en äldre man. En i kostym, eller var det den yngre? Någon i färgat hår. Eller hade vi färgat håret?

Jag kräktes igen, och tog mig tillbaka till sängen.

---

När jag åter igen vaknade var det ljus ute. Personen i hallen hade försvunnit och min granne bubblade kaffe ute i köket. Jag kände mig smärtsamt vid medvetande. Ingenting runt mig kunde ge mig en bild av tid och rymd. Jag letade efter telefonen och när min granne kom in med en kopp nybrygd java så muttrade jag något om att jag var tvungen att ringa min mamma för att kolla något.

Min granne fick snabbt på sig kläderna och sade att han skulle komma tillbaka om ett tag.

Det är en öm punkt för alla garderobsmänniskor – det där med familjen. Jag var plötsligt ensam i lägenheten.

Jag drack kaffet och tackade för att jag fick behålla det. Sedan duschade jag länge, länge och försökte plocka i ordning i köket. Det låg kläder överallt. Jag tappade lusten och satte igång den lilla datorn istället.

Det visade sig vara torsdag. En och en halv vecka hade förflutit sedan den där knackningen på dörren. Utanför var livet på väg tillbaka till sin vanliga lunk efter helgerna. Nyhetssajterna var fulla med vanliga nyheter. Universitetet hade redan dragit igång. Jag hade redan missat mina första lektioner.

Fan. Jag gnuggade mina ögon och surfade runt. Försökte få en bild av verkligheten. Kurser. Ok. Tentor. Ok. Schemat, var är det?

Jag snurrade runt i min stol med datorn i knät och högg en flaska vin från bokhyllan bakom mig. Medan jag klickade runt drog jag i skruvkorken. Jävla grekiska tänkare och romerska litterära giganter. Inget av det jag borde kunna gav mig någon bättre koll på hur jag fick upp en motsträvig kork i en vinflaska, det var en sak som var säker.

<Nick the Dick is online>

Oh shit. Jag ställde ifrån mig flaskan och stirrade på det vita chattfönstret.

Nick the Dick> gott nytt år nissatjejen!

Nissa> Hej där grabben!

Nick the Dick> long time no see du! hur har året varit du har inte varit online på länge?

Nissa> Ja du. Det har varit en spännande öppning på det nya året. Minst sagt. Själv?

Nick the Dick> inte fel inte. packar. ska ju åka snart.

(Va? Jag försökte fokusera och fick upp korta minnesbilder av en tidigare diskussion där Nick berättat om utlandsår och annat. Skulle han åka så snart?)

Nissa> Det var ju tråkigt! Har något minne om att du sa något om det.

Nick the Dick> jupp. sticker till varmare ställen. nästa vecka.

Nissa> Låter helt underbart… Hur är vädret här hemma?

Nick the Dick> rofl! har du missat snöstormen? vad har du gjort?

Nissa> Oj. Lång story. Lärt känna nya människor och lärt mig röka på…

Nick the Dick> ett nyår så gott som något kanske?

Nissa> Bara förordet…

(Jag svepte det nu kalla kaffet och rös. Världen slutade snurra för ett tag.)

Nissa> Mår väl inte toppen. Julen var inte någon höjdare såhär utan exet.

Nick the Dick> det kan jag förstå. hårt grillad av familjen eller?

Nissa> Minst sagt...

Nick the Dick> du, jag försvinner ju för en stund nu. skulle verkligen vilja se dig innan. kanske inte har uppkoppling så mycket som man kan önska där borta. en kopp te i eftermiddag?

(Där kom det igen. Frågan om att träffas. Jag vet inte om det var baksmällan, drogerna eller bara lättnaden av att prata med Nick, men plötsligt såg jag mig själv skriva:)

Nissa> Du, jag älskar verkligen våra samtal och det är riktigt tråkigt att du ska åka. Jag skulle gärna träffa dig.

Nick the Dick> gr8! bishops @ 16:00?

Nissa> Men du, vänta. Det är nog något du borde veta. Jag är en kille.

Jag stirrade ner i den lysvita avgrunden som min sista rad öppnade framför mig på den lilla skärmen. Fingrarna stannade markören över ”delete” men jag visste ju att det redan var för sent. Wwwärlden där ute hade redan tagit emot och skickat min sista rad till Nick och nu kunde jag inte göra annat än att hålla andan. Sekunderna tickade och jag räknade bokstäverna baklänges i takt med sekundvisaren. Ett (e) två (l) tre (l) fyra (i) fem (k) sex (n) sju (e)…

<Nick the Dick has gone offline>

Japp. Det var nog det sista jag såg av min kära Nick, tänkte jag. Fan igen. Jag stirrade lite på datorn ett tag. Sedan ställde jag mig upp. Gick omkring i lägenheten. Petade lite på tvätten. Disken. Datorn. Inget. Varför hade jag varit tvungen att berätta? Jag förbannade mig själv och mina fingrar. Det var ju bara totalt onödigt. Jag kände mig hemsk, som var tvungen att ta ut något på denna härliga kille, bara för att jag själv mådde kasst. Kanske var det hela bara någon slags hämnd på världen? Kanske var det något annat?

Jag började göra en kanna kaffe till, när datorn plötsligt plingade. Ding dong!

<Nick the Dick is online>

Jäklar.

Jag slängde mig på tangentbordet.

Nissa> Hej?

Nick the Dick> ledsen att jag försvann…

Nissa> Ingen fara. Förståeligt. Vad tänker du?

Nick the Dick> hehe. det vill du nog inte veta… mmmm

(Tystnad ett tag. Jag började skriva en lång ursäkt till honom men han hann före.)

Nick the Dick> r du på riktigt?

Nissa> Riktigt? Som att det jag skrev var på riktigt? Ja. Jag är en grabb. Ungefär lika gammal som du.

Nick the Dick> fan du är skicklig.

(Varje svar tog lite längre tid att komma tillbaka än det förra.)

Nissa> Som jag sa. Ledsen att jag hållit på såhär. Men du är verkligen en människa som jag tycker är så otroligt härlig att prata med. Det är sanning.

Nick the Dick> hmmm

Nissa> Fortfarande en eftermiddags-te? Bishops?

(Lång paus.)

Nick the Dick> ja, shit. varför inte. @ 16?

Nissa> Perfekt! Synes där!

<Nick the Dick has gone offline>

Där satt jag. Jag stirrade på datorn tills skärmsläckaren slog in och stängde ner skärmen. Jag sög på mina tänder och stirrade på flaskan som stor där på golvet. Ett glas vin var nog det jag verkligen skulle må bra av nu. Men behovet av att öppna flaskan ringde stora varningsklockor i mina öron. Så jag slog ihop datorn, diskade länge och noggrant varje talrik i köket medan jag försökte föreställa mig hur mötet med Nick skulle se ut. Sedan klädde jag på mig varma kläder och gav mig ut i snön för att ta mig till Bishops.

---

Knaster knaster lät snön under mina halvtrasiga sneakers. Jag fingrade nervöst på ”next”-knappen på mp3-spelaren medan jag forcerade gatorna och trottoarerna ner mot puben.

Åh, den här låten är bra! Ne…<klick> Mmm, jaaaanej <klick> Trök. <klick> Trök. <klick> Usch. <klick> Bra! <klick> äsch. <klick> För långsam. <klick> För poppig. <klick>

En kvart och femtio intron senare kom jag äntligen till den mörka trädörren, och jag sögs in i pubens varma, gula ljus tillsammans med en iskall vind. Jag stampade fötterna i golvet och hoppades på att jag inte hade förfryst tårna.

Stället var nästan tomt, inte konstigt kanske, med tanke på vädret. Det var alltså ingen svårare uppgift att hitta Nick bland den handfull personer som ensamma satt vid bar eller bord. Men även om puben varit full så tror jag nog att jag hade lyckats peka ut honom. På sin profilbild dolde han sig bakom ett par enorma pilotglasögon, så den hjälpte inte mycket. Men Nick såg verkligen ut som den person han var: Lite nerdig, lite överviktig, väldigt smart. Datorkille.

Han satt vid ett bord nära baren och när jag kom in i lokalen så stoppade han ner en smartphone i fickan på sina mörka chinos. Hans skjorta var av button-down-modell. Hans hår var välfriserat men lite tråkigt. Han hade till och med välputsade skor. Och så den där söta skrattgropen som dök upp i hans lite runda kind när han log mot mig och stod upp.

”Lilla Nissa, I presume?” sade han och sträckte fram en hand. Jag kunde inte rå för att rodna något. Jag hade lyckats förskjuta själva tankarna på vad som skulle hända från det att vi satte oss här. Två personer som kände varandra så bra, fast ändå inte…

”Helt korrekt, Sherlock. Fast du kan kalla mig KC.” jag tog hans hand och tittade in i hans ögon, försökte att inte verka så bakis som jag plötsligt kände mig.

”Nick här,” fortsatte han, och min hjärna kunde inte hjälpa sig utan adderade ”the Dick”. Jag log lite och vände bort huvudet. ”Eh?” Nick satte sig ner och log. Det gnistrade lite i hans ögon. Han verkade faktiskt road av det hela. Skönt.

Jag skalade av mig några lager kläder och slog mig ner med en cigarett i mungipan. ”Tänkte bara på epitetet the Dick en sekund.” Servitören dök upp som gubben i lådan och Nick beställde te, öl och mackor. Sedan vände han sig till mig och liksom inspekterade mig.

”Du är rolig du. Du låter ungefär som du skriver!” Han tog en klunk te. ”Epitetet…” ekade han. ”Det har jag aldrig hört någon säga. Det måste vara litteraturhistorian som sätter sina spår?”

Jag drog på smilbanden. ”Yrkesskada.” Jag markerade citationstecknen med fingrarna. Tog en klunk och funderade lite på det. ”Du är också ungefär som jag skulle kunna tänkt mig. Vilket kanske inte är så konstigt. Konstigare att du tycker det om mig.”

”Ja, galet att du lyckats.” Nick skakade på huvudet. ”Men intressant. Jag funderade på det hela. Du kände ju nästan som en syster till mig.” Han kliade sig lite på hakan. ”Kanske inte var så konstigt att du visade dig vara en kille. Det var liksom något…” Han tömde temuggen och skålade mig med ölglaset istället.

Jag valde att hoppa över de senaste dagarnas nya raggningserfarenheter. Kände att det kanske inte riktigt var läge att addera ännu mer intressanta detaljer.

Det var heller inte särskilt svårt att utelämna vissa saker. För vi hade verkligen hur mycket som helst att prata om. Som vanligt, egentligen. Efter bara någon kvart så insåg jag att Nick nog var en av de personer som kände mig bäst. Vi hoppade rakt in i någon musikdiskussion som hade lämnats oavslutad innan nyår. Sedan kom vi in på Nicks utlandsresa. Jag fick snabbt lära mig det mesta om utbyten mellan universitet, hur studiemedel och stipendier fungerar och hur man helt enkelt har en enorm möjlighet att se världen, bara man orkar ta det där extra steget som student.

”Det skulle ju passa dig perfekt,” sade Nick. ”Du har inget som händer eller något som binder dig här. Stick för tusan. Den här terminen är det väl svårt, men till sommaren hittar du något utan problem.”

Jag kände mig plötsligt sugen på att ta mig tillbaka till alla lärarna på universitetet, be om ursäkt för min frånvaro samt oförmåga att meddela mig och sedan se till att få de poäng jag behövde för att sticka iväg. Tricket var tydligen en stipendiedatabas som Nick glatt visade mig på den pyttelilla laptopen han drog upp ur rockfickan.

Vi spenderade en härlig eftermiddag och kväll på puben. När vi skulle gå så kom det inte ens någon nota. ”Jag är stammis här. De lägger det hela på min rullande räkning.” förklarade Nick och jag tackade honom. Vi kramades lite tafatt och gick sedan åt varsitt håll, genom flygande snöflingor i den mörka vinterkvällen. Jag frös men kände mig varm inombords. Genom hörlurarna flödade en sång som fick mig att se stränder och halvnakna utbytesstudenter framför mig.

Det slog mig precis där att jag inte frågat honom om Nick var hans riktiga namn.

==

Nästa kapitel: Brunchkompisar

Detta är en gratis bok

– men om du vill sponsra författaren kan du

skicka ”breach” till 72550

Det kostar 20 kr plus sms-kostnad